Att inte få sova

Jaha, en halv dag fick jag jobba innan det tog slut.

Och jag är så oerhört ledsen.

Det verkar som om jag kommit in i ett speciellt sömnmöster. Jag har först en natt med runt tre timmar orolig sömn och dagen efter känner jag mej som en zoombie, nästa natt sover jag max 7 timmar och funkar ganska bra följande dag. Så rullar det på!
Jag kan inte heller vila eller sova på dagen för att på sätt återhämta mej.

I natt somnade jag inte förrän någon gång efter 3.30 och när jag vaknade nästa gång av att jag hade en mardröm blev jag glad, jag hade sovit i alla fall....och blev ganska bedrövad av att upptäcka att klockan var 4.38! Jag somnade om efter ett tag, men när jag vaknat varje halvtimme och klockan var 7 gav jag upp.

Det är inte alls så att jag tänker att jag ska sova dålig, eller ligger och grubblar utan det bara blir.
Jag tillhör dessutom sorten som alltid sovit bra, medan maken min haft periodvisa sömnproblem och jag har alltid hävdat att det sitter i huvudet, psyket, man tror att man inte ska sova och därför gör man inte det heller. Man tror att man vaknar för att man måste gå på toaletten och därför gör man det...

Pratade med läkaren om min sömn igår och han föreslog en insomningstablett, men det är ju inte alltid jag har svårt att somna, utan det kan vara så att jag vaknar mitt i natten utan att kunna somna om. Och då hjälper det inte att jag somnat bra! Dessutom kände jag mej så glad och nöjd över mina sjunkande värden, jag hade sovit hyfsat och jag tänkte att samtalet skulle få min kropp lugn, trots att han poängterade att oron är en biverkning av prednisolonet. Jag har heller aldrig ätit den typen av mediciner och är stor motståndare till allt som inte är livsavgörande viktigt.

Nu börjar det bli livsavgörande viktigt och jag har ringt sjukhuset och bett läkaren skriva ut tabletter.
Och jag våndas, jag vill inte, men jag måste!

Messade mina kollegor idag på morgon för att berätta varför jag inte kan arbeta idag och får, naturligtvis ytterst välmenande, kommentarer om att jag ska passa på att vila idag, kanske sova en stund.
Och det där är så svårt, denna sömnlöshet liknar inget jag något varit med om. Det sitter inte i tanken att jag inte kan sova utan det sitter i kroppen och att kunna sova dagtid är inget som på något sätt skulle vara enklare. Kroppen spritter, andningen känns snabbare, fokus är inte där det borde vara...

Det bli intressant att se vad som händer efter en insomningstablett i kväll. Håll alla tummar att det funkar som det är tänkt!