Att trösta sig själv

Blev uppringd, som avtalat, av min husläkare med anledning av att min sjukskrivning tar slut idag.
När jag berättade att jag mår likadant som sist vi träffades och när jag beskrev hur mitt minne, eller förvirrade minne, spelar mej spratt ansåg hon att jag behöver vara sjukskriven till sista augusti!

Jag tror inte de jag möter eller pratar med kortare stunder märker hur förvirrad jag är, men ni ska få ett exempel här och nu: Under någon av de första veckorna fick vi besök av gamla och kära vänner. De bor på en annan ort och när vi ses brukar vi ofta ta en långpromenad tillsammans och ganska ofta slutar vi på en restaurang någonstans på stan.
De hade med sig en stor krukros som jag njuter av varje dag. Häromdagen när jag fick syn på rosen började jag fundera över vad vi gjort när vännerna var här......
Precis nu, i skrivande stund, minns jag att jag mötte henne i ett köpcentrum här i närheten....nu blir jag ledsen när jag plötsligt minns nya delar av vår eftermiddag/kväll...
De andra bitarna, att jag lagade maten, att männen drack vin, att vi satt inne är detaljer jag plockat bit för bit tidigare.

Man kan ju lätt tro att jag håller på att bli galen och så är det inte!
Jag har slutat läsa bipacksedlarna till medicinerna (ha, ha, jag minns inte vad det står i dem), det låter jag maken göra när jag funderar över nya saker, och problem med korttidsminnet beror på sömntabletten och kortisonet.
När jag på måndag får svar på de prover jag lämnat idag ska jag fråga om det finns något annat jag kan få sova på och om jag till och med skulle kunna prova Valerina Forte, det där naturläkemedlet som jag hört många vara hjälpta av.

Det är nog bra att jag skriver i denna blogg, hur ska jag annars kunna veta längre fram vad som hänt?!

Att trösta sig själv då? Jo, just idag tycker jag lite synd om mej och som tröst köpte jag två buketter pioner på Hötorget i samband med  provtagningen, en rosa och en vit.

Det gör mej gott!