Att välja spår

Det var nog bilden jag tog på min promenad idag som inspirerade till ett nytt inlägg!

Här har det varit tyst länge och skälet till det är att tillståndet knappt förändrats sedan jag skrev sist.

Kanske, kanske har jag lite fel när jag skriver så...

Jag bråkar fortfarande med sömnen och trötthet. Jag tänkte att jag skulle fått lite bättre ordning på det nu när jag varit ledig sedan 21 december och när jag bara haft det bra med familj och vänner, men hur jag än gör vill kroppen inte ge den vila jag så väl behöver. Trots att jag känner mej avspänd och lugn vaknar jag med ond nacke och käkar som är så hårt spända att jag ibland måste massera igång dem. Nu har jag just börja läsa en bok som handlar om hur man ska få god sömn med hjälp av KBT och blir det inte bättre om någon vecka eller så ska jag följa programmen i boken.

Just nu har jag inte lust med det eftersom

  jag på torsdag åker iväg till solen och värmen för en vecka. 

Och det är väl jag här valt spår- en positiv effekt av att fått en kronisk sjukdom! Jag har valt mod, att våga utsätta mej för sådant jag inte trott mej om att kunna göra.

Tidigare har jag haft en massa rädslor, rädslor som hindrat mej från att göra saker. Inte så att det i någon större utsträckning hindrat mej i mitt liv, men ändå...

Jag skulle för ett år sedan aldrig kunna tänka mej att sätta mej på en restaurang ensam- det har jag gjort flera gånger i höst, jag undvek möten med människor jag inte kände väl- nu har jag under året träffat fler av de jag blivit bekant med i och med bloggandet (på min blogg JAGochVITT) och jag skulle definitivt aldrig ge mej ut på en semesterresa själv- det ska jag nu!

På torsdag, som sagt, åker jag ensam till Playa del Ingles och jag både gruvar mej och ser fram emot resan. Tidigare har jag tänkt om andra som jag sett själva på olika resor att de nog är världens mest ensamma människor, varför kan de inte få med någon på resan och dessutom har min inställning varit att det viktiga med en resa är att få dela den med människor man känner.

Nu ser jag den här resan som ett sätt att verkligen komma ner i varv, att bara sköta om mej själv utan att ta hänsyn till någon annan. Hotellet säger att man har fokus på kropp och själ och de erbjuder pilates och Thai Chi och det tror jag att jag ska hänga på.
Jag ska ladda väskan med böcker, en stickning och paddan laddad med musik och mindfullnessövningar och så hoppas jag att jag kommer tillbaka som en ny människa!
Kanske inte riktigt så, men jag tror att jag kommer tillbaka med en massa erfarenheter och jag hoppas det bara är goda sådana.


För övrigt håller jag min AIH i schack, mina värden är på en stabil, låg nivå och jag fortsätter med 2,5 mg prednisolon. Nu ska jag lämna nya prover först om två månader och det är nytt.

Nu önskar jag er Ett Gott Nytt År!

Lena

Vill du följa med på min resa? Titta in på Instagram, lenameh heter jag där!

Att vara skör

Ja, det inser jag att jag blivit! Skör och uppstressad!

Just nu sliter jag hårt med att acceptera att jag drabbats av en kronisk sjukdom som jag hela tiden måste förhålla mej till.
Jag måste se till att sova ordentligt, tv-program efter 22 med maken är bara att glömma. Om jag vet att jag ska göra något med vänner en kväll behöver jag förbereda det med god sömn och jag vet att jag nästföljande dag är helt slut och orkeslös. Jag har tider att passa; provtagningar, telefontider, läkarbesök...
Jag är otroligt less på att varje vecka fylla dosetten med medicin som ska hålla mej frisk, less på att vara tvungen att ta tabletterna. Ledsen för att jag måste planera mitt alkoholintag, det går inte att ta ett glas glögg bara för att jag är vill, jag måste tänka på om och när jag ska på tillställningar där det bjuds på vin och om jag kan unna mej ett glas glögg just nu.
Att vara tvungen att åka direkt hem efter jobbet för att orka med eftermiddagen och kvällen med humöret i behåll känns svårt nu.
Att inse att jag definitivt inte klarar jobbstress ställer hela bilden av mej själv på ända...

Ja, det är riktigt tungt nu!

Och jag försöker tänka att allt kunde vara mycket värre, jag skulle ju kunna ha en dödlig, smärtsam sjukdom, men just nu känns det som om min psykiska smärta är mer än jag mäktar med.
Fokus på det goda i livet? Det som ju faktiskt finns i hög grad. Jo, jag vet, och ibland kan jag vara där, men så har jag en natt med orolig och för lite sömn och då orkar jag inte.

Nu är jag inne på min tredje heltidsvecka, jag är ledig varje måndag efter lunch så jag kan åka på mindfulnessboosten. Det är härligt att jobba även om det tär på orken, särskilt som det varit extremt stressigt där en tid med personalfrånvaro, jag har dragits med en förkylning senaste veckan samtidigt som jag inte får sömnen att funka särskilt bra. Idag är jag hemma för att försöka komma i form, jag ska snart ta en långpromenad i dagsljus och försöka koppla av med en stickning senare. jag behöver stressa av och vila!
Håll tummarna för att jag lyckas!

Lena