Att sätta punkt

Två dagar arbetade i mitt nya liv.
Livet utan sjukskrivningar, stöttande läkare och terapeuter.

Hur ska det gå?

Jag har två mycket omtumlande år bakom mej nu. Två år då jag den mesta tiden varit sjukskriven i varierande grad, främst på deltid.
Två år då jag upptäckt vem jag är och där min inre resa varit nödvändig för det som är nu.

Innan beskedet om AIH trodde jag inte alls att jag skulle reagera som jag gjorde om jag skulle drabbas av sjukdom.
Jag trodde nog att jag var starkare och att jag skulle agera mer rationellt.

Men jag sveptes med i galen känsloresa där jag hade svårt att acceptera det som var.
Läkarbesök, medicinering, läkarbesök, trötthet, trötthet, förvirring, trötthet, läkare, mediciner, förvirring, glömska...allt var som ett obehagligt ekorrhjul jag absolut inte ville delta i.
Påverkan av kortisonet och mina negativa kontakter med levercentrum var det som plågade mej mest.

Jag visste inte heller att jag skulle vara så bestämd i mitt sökande efter den hjälp jag någonstans kände att jag behövde och på sätt kom jag i kontakt med mindfullness, yoga och terapi.

Senast året har jag arbetat hårt och målmedvetet för att finna styrka och metoder för att finna lugn i mej och acceptera att jag lever med en kronisk sjukdom som jag behöver förhålla mej till. På ett sunt sätt.
Min AIHresa har tagit mej ur alla trygghetszoner och jag har verkligen vågat göra saker jag inte trodde om mej.


Såhär med facit i hand tänker jag att jag under de senast året lyckats bygga en Lena som jag nästan kan tycka lite mer om.
Jag vet hur jag ska agera om oron sätter in och att det är helt ok att inte vara på topp och kunna prestera 120% jämt.
Jag har lärt mej hur viktig återhämtning är, jag har lärt mej att säga nej och hur viktiga mina stunder i naturen är för att jag ska må bra.

Hur kommer det gå?

Bra!

Säkert kommer hjärtat fladdra till av oro då jag ska på nästa undersökning av levern, jag kommer säkert för en stund tänka det värsta (att AIH:n slår till med kraft igen), men jag vet också hur jag ska hantera de rädslorna så att de inte tar överhand, så jag inte slutar leva...

Jag hoppas och tror att jag kan behålla mina nya insikter och leva dem fullt ut!


Kramar/ Lena

Att ta hand om sig själv

Stadsgårdhissen

(som nu inte är en hiss utan Carl- Antons ateljé)

Tre måndagar kvar på sjukskrivning, jag fortsätter njuta fint och extra mycket på måndagarna.

Nu börjar jag närma mej provtagning och jag undrar hur jag kommer reagera.
Det är ju då och egentligen bara då jag påminns om att jag har en sjukdom som man måste hålla koll på. Faktiskt har det dagliga intaget av mediciner nästan blivit vardag och en del av mina rutiner.

Jag känner mej på flera sätt mycket starkare än tidigare och tror jag kan hantera den förut så förtärande oron med de handfasta tekniker jag lärt mej. Att låta de komma, be dem stiga åt sidan, ta ett djupt andetag och fokusera på det jag mår bra av. I vardagen kan det vara att lyssna på musik, laga mat, yoga...

Jag har blivit bättre på att ta mej ut på äventyr som jag mår bra av och idag har jag varit på Fotografiska. En lunch och promenad därtill i den vackraste av städer ger energi.

Nu är det dags att förbereda dagens middag: Cashewfrikadeller, hur spännande låter inte det?

Lena

Att säga hejdå!

Min underbara husläkare ska sluta. Hon som varit ett fantastiskt stöd under min sjukdomstid.

Jag blev både rörd och väldigt överraskad när hon tackade för tiden vi haft tillsammans och att hon sa att det varit värdefullt och utvecklande för henne som läkare och människa att få samarbeta med mej. Hon berömde mej för hur jag kämpat på och hon vill att jag ska se med stolthet på hur jag gått igenom "den här resan".
Hon tryckte särskilt på hur jag inför varje möte med henne haft en tydlig riktning hur jag ska komma ur min utmattning och att hon haft samma tankar.
Att hon dessutom hälsade från Erika, hennes vikarie som var den som för nästan exakt två år sedan "kostade på mej" alla undersökningar så AIH upptäcktes, gjorde mej extra glad.

Jag behöver ingen annan läkare.

Nu är jag fortsatt sjukskriven 25% två månader framöver och sedan är tanken att jag ska vara stark nog att arbeta mina 82 % igen. Och det tror jag också, jag behöver bara få ordning på den stora tröttheten, och jag tror jag vet hur.
Inför mina fyra jobbdagar har jag ofta tagit en halv insomningstablett (ordinationen är en hel) och inför lediga dagar ingen alls. Jag har ju en stor skräck för läkemedelsberoende och gör vad jag kan för att undvika risken för att hamna där.
Det har betytt att jag när jag varit ledig haft nätter då jag sovit galet dåligt. Jag somnar efter någon timme, vaknar tre-fyra gånger och tror att jag sovit klart alldeles för tidigt på morgonen. Detta gör att jag går omkring ständigt trött, att kroppen liksom aldrig kommer i kapp med sömnen. Jag kan som bekant inte heller vila ikapp den här speciella tröttheten. Nu har jag fått en annan medicin som inte ger något beroende och som jag ska ta varje kväll. Håller alla tummar för att den ska funka!


Lena

Att undra

Jaha, nyss fick jag beskedet jag väntat på...allt är bra!

Sedan en tid tillbaka har jag återigen haft den där vandrande smärtan i kroppen, den som var orsaken till att jag för bra precis två år sedan sökte vård och man upptäckte AIH. Naturligtvis ville jag kolla om det är ett skov på gång, men så är det alltså inte. Mina värden har däremot förbättras ytterligare något!

Så nu får jag tänka lycka! Och träna mej från smärta!


Lena

Att se framåt

Öresundsbron sedd från Västra Hamnen i Malmö

Så har det gått några veckor in på det nya året och livet lever ungefär som nyss. Fast kanske lite bättre.
Jag har fortsatt mitt kbt-ande och att få klä den där tärande oron i ord, mötas av förståelse och få hjälp med verktyg att hantera den har varit väldigt hjälpsamt. Jag grubblar inte lika mycket och sover bättre nu.

(Fast...jag har ju svårt att inte då och då tänka att jag också ska drabbas av ett skov, som mina Fb- gruppsvänner råkar ut för ibland. 
En kvinna som haft låga levervärden i mer än 18 månader, lägre än jag,  fick nyligen förhöjda värden och behöver därmed öka sin kortisondos rejält. Det är ju precis det jag är så rädd för.)

Men det är då jag, ska ta till knepen som kbtaren lärt mej: bestämma tid för oro, göra något härligt som distraherar och skriv ner sannolikheten för att det ska hända mej.

Jag har sett till att göra härliga saker; resan till Malmö (då jag skulle vara nära dottern och hennes vänner i Köpenhamn. De skötte sig helt fint!) var en sådan, liksom alla låååånga skogspromenader och museibesök. Dessutom har jag varit flitig med vardagsmotionen, jag har tagit långa omvägar hem efter jobbet, yogat här hemma och mindfullnessat när jag känner att oron vill ta över.

Jo, jag kan nog framåt med tillförsikt!


Lena